ELISA med dåligt resultat?Följ oss för att välja rätt Elisa-tallrik.
Att välja en lämplig ELISA-platta är det första steget till ett framgångsrikt ELISA-experiment, men många ignorerar detta. När människor gör experiment överväger de ofta bara själva experimentet, men vet inte att produkten ofta har stor inverkan på experimentet. Rätt urval av produkter kommer att bidra till experimentets framgång. Vi överväger vanligtvis följande faktorer när vi utför ELISA-experiment:
1. Formen på bottnen
För närvarande designar tillverkarna de enzymmärkta brunnarna som oberoende kolumner och ökar på lämpligt sätt avståndet mellan brunnarna så att de kan separeras oberoende, vilket minimerar korskontaminering. Olika typer av Elisa-plattor har olika form på brunnsbotten. Här är några vanliga hålbottenformer:
Platt botten: Botten är horisontell, även kallad F-botten. Ljuset kommer inte att avledas genom botten, som kan överföra ljuset i störst utsträckning. Använd för experiment som kräver en rund botten av synlighet eller andra skäl.
Rund botten: Även känd som U-botten, ger de bästa rengöringsresultaten och hybridprestanda, lämplig för applikationer som behöver testa sediment.
C-botten: Den kan ge en bra rengöringseffekt mellan den platta botten och den runda botten, samtidigt som den kombinerar fördelarna med den platta botten.
Cone Bottom: Även känd som V-bottom, den är lämplig för exakt provtagning och lagring av mikroprover för optimal återvinning av små volymer.
2. Färgen på Elisa tallrik
Det finns tre färger på Elisa-tallriken: transparent, svart och vit.
Majoriteten av ELISA väljer transparenta plattor som experimentmaterial. Vita och svarta Elisa-plattor används vanligtvis för luminescensdetektering. Den svarta ELISA-plattan själv absorberar ljus, så dess signal är svagare än den från den vita ELISA-plattan. Svarta Elisa-plattor används vanligtvis för att detektera starkare ljus, såsom fluorescensdetektion; tvärtom kan vita Elisa-plattor användas för svagare ljusdetektion, och används ofta för allmän kemiluminescens och substratfärgutveckling (som dubbla luciferas). reportergenanalys).
3. Materialet i Elisa-plattan
Vanliga material är polyeten (PE), polypropen (PP), polystyren (PS), polyvinylklorid (PVC) och polykarbonat (PC).
De mest använda materialen i ELSIA är polystyren och polyvinylklorid. Mjuk skiva av polyvinylklorid är tunn, kan skäras och priset är lågt. Nackdelen är att finishen inte är lika bra som polystyrenskivan, och botten av hålet är inte lika platt som polystyren. Men motsvarande bakgrundsvärde kommer också att öka. Vanligtvis utförs jonympningsbehandling på ELISA-plattans yta, och aktiva funktionella grupper såsom aldehydgrupper, aminogrupper och epoxigrupper införs i polymerytan för att förbättra prestandan hos substratytan.
4. olika bindningsmekanismer
Effektiv bindning av beläggningsmaterialet till bottenytan av plattan är ett avgörande steg i ELISA. Därför bör de strukturella egenskaperna och kemiska egenskaperna hos ämnet som ska beläggas noggrant analyseras före experimentet för att välja en lämplig Elisa-platta. Generellt sett finns det flera sätt att binda beläggningsmaterialet till plattans botten: passiv adsorption, kovalent bindning och affinitetsinfångning.
Passiv adsorption: Mekanismen för passiv adsorption är komplex, och bindningen mellan beläggningsmaterialet och plattans botten bygger huvudsakligen på intermolekylära krafter (van der Waals kraft) och vätebindningar. I de flesta ELISA åstadkoms bindningen av beläggningssubstansen till botten av plattan genom passiv adsorption. I allmänhet åstadkoms bindningen mellan medel- och högmolekylära antigener (eller antikroppar) och botten av plattan genom passiv adsorption. De hydrofoba/hydrofila egenskaperna hos plattans bottenyta beaktas ofta när man väljer en Elisa-platta. Följande tabell listar tillämpningsomfånget och användningen av olika hydrofila substratytor:
hydrofila | Prioritetsbindning | Den huvudsakliga användningen |
- | Molekyler som innehåller betydande hydrofoba regioner, såsom: lipider, lipoproteiner, stora proteiner | Antigen ELISA, FlA, LIA |
plus | Biomolekyler med hydrofila/hydrofoba egenskaper såsom: medelstora till stora proteiner, immunglobuliner, albumin | Double Antibody Sandwich ELISA, Antigen ELISA |
plus plus | Biomolekyler med hydrofila/hydrofoba egenskaper såsom: små till stora proteiner, immunglobuliner, albumin, LPS, fosforylerade proteiner, glykoproteiner | Dubbel antikropp ELISA, FIA, LIA |
plus plus plus | Glykoproteiner, polära lipidmolekyler, fosfolipider, kardiolipider | Antigen ELISA |
Affinitetsinfångning: Affinitetsinfångning baseras på den specifika bindningen av märkta makromolekyler till deras motsvarande receptorer. Taggade makromolekyler kan erhållas antingen genom kemisk koppling eller genom genteknik.
Funktioner i Affinity Capture är:
1.hög specificitet
2. Kan förbättra signal-brusförhållandet för mätresultaten
De vanligare brunnsbottenytorna är: streptavidin (streptavidin) belagd yta; nickelkelat (Nickel Chelate) belagd yta och glutation (Glutation, GSH) belagd yta.
3. Streptavidinyta: Streptavidins och biotins höga affinitet och specificitet används för att förverkliga bindningen av bottenplattan till det belagda proteinet.
4. Nickelkelatyta: Nickelkelat fästs på polymerytan för att binda fusionsproteiner med His (histidin)-taggar.
5. Glutationyta: Användning av enzym- och substratspecificitet mellan glutation och glutationsulfhydryltransferas (GST) för att uppnå bindning av bottenplattan till pälsproteinet.
Varför välja BKMAM Elisa tallrik?
Tillverkad av 100 procent polystyrenmaterial,
Lämplig för adherent cellkultur,
Platt bas, jämn tjocklek och enhetlig storlek för reaktionspoler,
Steril med individuell förpackning,
Hög kvalitet med fabrikspris.
